Själaspis

Just i dag den 7 augusti, så har nästan en vecka av min semester gått.

Jag började semestern i söndags den 1:a augusti efter stormötet i Kuttainen och jag har efter bästa förmåga försökt få lite ordning på och i min bostad. Och ett rum där jag sitter och skriver mina predikningar på datorn har jag faktiskt fått litet mer ordning på. Åtminstone litet mer ordning än förut.

Men under några dagar har jag också försökt att läsa lite av den litteratur som jag har försummat under hösten, vintern och våren. En bok som jag då och då återvänder till är en bok av Anders Piltz som heter ”Honung ur klippan” Med underrubriken ”Från Bibeltext till själaspis”

Och själaspis är som jag ser det ett viktigt ord även om Svenska Akademin häromåret utmönstrade ordet ur sin ordlista med motiveringen att det var föråldrat. Men att bara läsa Bibeln som sådan, är ju själaspis. De gamla Shcartauarnerna men också andra sade ju att man skall läsa Bibeln i frälsnningsavsikt. Detta är viktigt att göra.Men förr i tiden, då vi inte var överhopade av mediabrus, då var kanske Bibeln eller Psalmboken den enda bok som fanns i hemmet..

Ja, enda bok förresten. Bibeln är ju ett helt biliotek av böcker. 66 böcker om man räknar bort apokryferna eller som det numer heter de deutrokaniska skrifterna. Räknar man med dom får man elva böcker till. Även de välsitueradce hade många gånger inte råd med allt för mycket böcker.

Men en Psalmbok fanns säkert på de flesta håll. Den var också vanlig som fästmansgåva till den blivande hustrun i bondesamhället.

Själaspisen i dag blev alltså att läsa dels boken av Anders Piltz men också att läsa Ordspråksboken från gamla Testamentet utan kommentarer och ett senare pensum (=förelagt arbete) blir då att läsa den boken med kommentarer.

Det allmänkyrkliga samtalet

 

Dag Sandahl skriver i dag 5/8-10 i sin blogg eller snarare i slutet av sin bloggspost om de femton och då menar han några av de anglikanska Biskoparna. I slutet av bloggsposten kommer han in på det allmänkyrkliga samtalet i SvenskaKyrkan, att detta har försvunnet och att det hur som helst aldrig har fungerat.Också jag har funderat på detta och vad orsaken kan vara till detta.

En orsak kan ju vara att tidningsspalterna under ett antal år för att inte tala om decennier var och kanske fortfarande är stängda för de gammeltroende i vår Kyrka. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört präster,men också lekmän, tala om hur dom fått diskussionsinlägg tillbaka med i bästa fall med en motivering. Många gånger med motiveringen att detta inlägg inte har varit i enlighet med tidningens/tidskriftens policy. Och på detta sätt har debatten mellan olika teologiska inriktningar mer eller mindre upphört. För de gammeltroende har i stort sett bara S.P.T och Kyrka och folk stått till förfogande. I Kyrkans Tidning har överhuvudtaget inte debatten förts eller man kan till och med säga sen Ingvar Laxviks avgång som chefredaktör för ett antal år sedan har den debatten inte tillåtits föras på den arenan.

Så var situationen för bara några år sedan, bloggarna har mer eller mindre vänt på denna utveckling.

Man kan få ut sitt budskap men talar man till någon? Och talar man med varandra? Är det någom mer än jag som tänkt på detta och hur man eventuellt skulle kunna råda bot på detta?

Ett ställe där debatten kan föras är följande;

http://groups.yahoo.com/group/kyrkansframtid/?yguid=12445806