Nu har löven
spruckit ut och det ser även ut som om vårfloden är över för den här gången.
Och då skall jag kanske fokusera på att i år fyller jag 66 år och i år tänker
jag också gå i pension.
Det är över
20 år sedan som jag prästvigdes i Strängnäs domkyrka av Biskop Jonas Jonson och
det är drygt 15 år sedan som jag kom till Karesuando som kyrkoherde och här har
jag verkat alla dessa år som
församlingens präst och Kyrkoherde.
Ja, det
sista året från 1:a Januari har titeln varit Församlingsherde, eftersom Kiruna
Kyrkliga samfällighet i samband med strukturutredningen och dess förslag blev
ett pastorat.I likhet med andra
samfälligheter i Svenska Kyrkan!
Man kan ju
undra över detta, dels att prästerna proletariseras dels att Kyrkoråden upphört
som sådana och blivit indirekta valda
Församlingsråd.
För som jag
ser det borde man ha gjort tvärtom, stärkt den lokala profilen genom Kyrkoråden
men också stärkt stiftets och Biskopens makt som nu i stort sett är obefintligt
utom när det gäller diciplinsärenden.
Där
domkapitlet har makt att ta ifrån en präst kappa och krage men också att ge
varningar. Det sista är kanske olagligt eftersom man då är inne på en fråga som
tangerar arbetsrätten och då torde detta vara arbetsdomstolen ett sådant ärende
skall upp i.
Detta blev
en utvikning men som jag ser detta med den nya organisationen så har kyrkan
därmed hamnat i en strukturell kris, där man tappat kontakterna med
gräsrötterna och då återstår det nog bara att inse att vill man ha kvar det
lokala inflytandet över församlingen. Då får man vända sig till EFS och bilda
en lokalavdelning av den organisationen.
Alltså bilda
en frikyrka inom kyrkans ram, eller finns det någon annan väg att gå?
