Systemimmanent

Kyrksyster brukar i sin blogg skriva fina iaktagelser om många företeelser och här har hon sett och förskräckts hur det går till inom Linköpings stift. Tydligen ser den därvarande  Biskopen det som ett problem att det finn olika teologiska ståndpunkter. Av det som för ett och ett halvt decennium sen var två hedervärda ståndpunkter i Kyrkan. Och sen kanman undra om ett Biskop verkligen skall använda Sakramenten som ett maktmedel?

Kanske dags för ännu ett ärende till Biskoparnas ansvarsnämnd, om inte annat för att se vad dom skall hitta på för krystad motivering för att inte kunna kritisera honom. Så gå gärna in på Kyrksysters blogg och läs om vad hon skriver om detta ärende.

Det skall också  bli intressant att se om och hur kyrkans tidning kommer att ta upp detta ärende. Om det blir kritiskt ? Eller om man som vanligt kommer att se de gammaltroende som problem.

Här är en direktlänk till Kyrksysters Blogginlägg i frågan:

http://blogg.aftonbladet.se/kyrksyster/2010/09/att-bli-domda-innan-ens-utredningen-borjat

Ruska-tid

För den som inte är ifrån övre Norrland och de i princip Finsk och Samisk-talande delarna av norra Norrland så kanske rubrikens ord Ruska-tid verkar vara besynnerlig. Men Ruska tiden är den tiden då höstfärgerna kommer på växtligheten. Och då både de låga växterna i floran men också träd och buskar. Enligt mina sagesmän och kvinnor så betyder Ruska rätt och slätt, just höstfärger.Och nu när de flesta semestrar är över så har vi helt enkelt gått in i Ruska-tiden. Höstfärgernas tid, nu i september månad.

Och på tal om hösten så läste jag häromåret några artiklar av några människor som funderade över om man inte kunde hitta på ett bättre namn än höst eftersom man menade, och det är ju riktigt, att hösten är insamlandets tid. Av frukt och bär. Men eftersom jag då och då i mina studier måst läsa in en del dansk litteratur så ser jag att höst helt enkelt betyder skördetid. Det är den tid då man höstar in skörden enligt en äldre sätt att uttrycka sig.

Själaspis

Just i dag den 7 augusti, så har nästan en vecka av min semester gått.

Jag började semestern i söndags den 1:a augusti efter stormötet i Kuttainen och jag har efter bästa förmåga försökt få lite ordning på och i min bostad. Och ett rum där jag sitter och skriver mina predikningar på datorn har jag faktiskt fått litet mer ordning på. Åtminstone litet mer ordning än förut.

Men under några dagar har jag också försökt att läsa lite av den litteratur som jag har försummat under hösten, vintern och våren. En bok som jag då och då återvänder till är en bok av Anders Piltz som heter ”Honung ur klippan” Med underrubriken ”Från Bibeltext till själaspis”

Och själaspis är som jag ser det ett viktigt ord även om Svenska Akademin häromåret utmönstrade ordet ur sin ordlista med motiveringen att det var föråldrat. Men att bara läsa Bibeln som sådan, är ju själaspis. De gamla Shcartauarnerna men också andra sade ju att man skall läsa Bibeln i frälsnningsavsikt. Detta är viktigt att göra.Men förr i tiden, då vi inte var överhopade av mediabrus, då var kanske Bibeln eller Psalmboken den enda bok som fanns i hemmet..

Ja, enda bok förresten. Bibeln är ju ett helt biliotek av böcker. 66 böcker om man räknar bort apokryferna eller som det numer heter de deutrokaniska skrifterna. Räknar man med dom får man elva böcker till. Även de välsitueradce hade många gånger inte råd med allt för mycket böcker.

Men en Psalmbok fanns säkert på de flesta håll. Den var också vanlig som fästmansgåva till den blivande hustrun i bondesamhället.

Själaspisen i dag blev alltså att läsa dels boken av Anders Piltz men också att läsa Ordspråksboken från gamla Testamentet utan kommentarer och ett senare pensum (=förelagt arbete) blir då att läsa den boken med kommentarer.

Det allmänkyrkliga samtalet

 

Dag Sandahl skriver i dag 5/8-10 i sin blogg eller snarare i slutet av sin bloggspost om de femton och då menar han några av de anglikanska Biskoparna. I slutet av bloggsposten kommer han in på det allmänkyrkliga samtalet i SvenskaKyrkan, att detta har försvunnet och att det hur som helst aldrig har fungerat.Också jag har funderat på detta och vad orsaken kan vara till detta.

En orsak kan ju vara att tidningsspalterna under ett antal år för att inte tala om decennier var och kanske fortfarande är stängda för de gammeltroende i vår Kyrka. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört präster,men också lekmän, tala om hur dom fått diskussionsinlägg tillbaka med i bästa fall med en motivering. Många gånger med motiveringen att detta inlägg inte har varit i enlighet med tidningens/tidskriftens policy. Och på detta sätt har debatten mellan olika teologiska inriktningar mer eller mindre upphört. För de gammeltroende har i stort sett bara S.P.T och Kyrka och folk stått till förfogande. I Kyrkans Tidning har överhuvudtaget inte debatten förts eller man kan till och med säga sen Ingvar Laxviks avgång som chefredaktör för ett antal år sedan har den debatten inte tillåtits föras på den arenan.

Så var situationen för bara några år sedan, bloggarna har mer eller mindre vänt på denna utveckling.

Man kan få ut sitt budskap men talar man till någon? Och talar man med varandra? Är det någom mer än jag som tänkt på detta och hur man eventuellt skulle kunna råda bot på detta?

Ett ställe där debatten kan föras är följande;

http://groups.yahoo.com/group/kyrkansframtid/?yguid=12445806

 

 

Littorínaffären eller Surt sa Räven

Jag har lagt märke till att om någon har gjort bort sig, så händer det väl att han eller hon inte vill tala om saken. Förrän personen ifråga har gjort upp med den som man eventuellt har förorättat. Detta tycker jag är hedervärt och det är så det skall gå till.

Man går till den som man förtalat eller har kränkt på annat sätt och ber om ursäkt eller till och med om förlåtelse. För ursäkt och förlåtelse är inte riktigt samma sak. Jag kan kanske gå in på detta i nästa bloggspost. Och då kommer jag att utgå från ett resonemang som den Svensk-Amerikanska Pastorn John Ortberg för i en av sina böcker. Vilket handlar just om skillnaden mellan ursäkt och förlåtelse.

Men för att gå vidare i resonemanget så finns det också människor som inte riktigt klarar detta med att inse att de har gjort fel. Som exempel kan man nämna den s.k Littorinaffären. Den blev ju Helin/Mellinaffären, där Aftonbladet hade väldigt lite på fötterna.

Man hade egentligen bara ett vittne, Anna, kanske inte ens existerade.

Och ett telefonnummer som kanske gick till Littorin? Enligt en tredjehandskälla. Men även om det hade varit detta nummer, så lär det har stått på handlingar inför valet vid förra valtillfället. Så, det säger ingenting.


Två av dom som var med och kastade sten var Helle Klein och Annette Kullenberg men eftersom det inte gick vägen den här gången, så är man tvungen att klaga på någonting. Och då är det Littorins intervju i D.N som är fel. Enligt Klein är Kullenbergs Drapa lysande.

http://blogg.aftonbladet.se/helleklein/2010/07/lysande-kullenberg

Och så Kullenbergs artikel

http://www.expressen.se/kultur/1.2077750/-ar-en-fraga-for-medieradgivare


Men vi andra kanske tycker att det mer liknar den gamla Fabeln om räven som inte nådde upp till Rönnbären. Och vad han sade då han var tvungen att gå därifrån, det vet vi väl alla!

Sommaråska

I går var det väldigt kvavt inomhus men ute var det kallt och om det är så sommartid. Om man till de lägger till att myggorna är extra stickiga så brukar det betyda en enda sak. Ja, vadå?

Åska!

Nog åskade det alltid, det kom ordentliga smällar här i byn.

Och sen jag flyttade ned i gropen, nedanför den gamla prästgårdstomten har sommaråskan blivit mer kännbar för i den gamla välbyggda Prästgården så hördes den knappt. Men i det nya inte så välbyggda Älvsbyhuset hörs åskan mer än den gjorde förut.

Hemma i min hemtrakt brukade man säga att åskan följde Svartån och det är nog likadant här, åskan följer älven men kanske också elledningar eller andra och mer naturliga förteèlser som malmådror i bergrunden. Däremot är det nog inte Asaguden Tor som är ute och åker med sina bockar för att slå ihjäl troll och annat som våra fornnordiska förfäder trodde.

Det blev också mörkt några gånger, då strömmen gick men så mycket mer dramatik blev det inte. Inte som förra året, då åskan slog ut elen och framförallt ljudanläggningen i Kyrkan.

Något som vi fått leva med ett tag men som nu kommer att åtgärdas förhoppningsvis innan sommaren är slut.

Snart är det Stormöte

På fredag inleds det så kallade Stormötet i Kuttainen och det är fem år sedan sist. För då var det också stormöte i Kuttainen!

Och det brukar vara en fin stämning på dessa Stormöten, då människor från den östlaestadiansk trosriktningen möts. Man brukar få höra predikningar från olka predikanter som förmedlar Bibelns budskap till människorna i våra trakter.

Men man träffar också andra människor på dessa möten mellan olika kristna människor vilket också är spännade på sitt sätt! Att möta andra människor men ändå se att man har den kristna tron gemensam.