Karesuando och ett icke fungerande 4g

ndo!

I Karesuando hade vi för en tid sen ett snabbt 3g nät  på telia bredband . Och det var bra då man var ute på nätet. Men sen ändrade telia till 4g med resultat att det fungerar väldigt illa eller inte alls.

Man kan undra varför byter man från ett väl fungerande bredband till ett som inte fungerar alls?

Dessutom har man bundit upp sig på ett nät som inte fungerar och det verkar som om det inte går eller att det finns en ovilja från telia att lösa problemet.

 Ett sätt borde ju vara att gå sina kunder till mötes och återgå till 3g tills problemen med 4g är lösta i den här regionen.

Nu får man ju bara ett antal missnöjda kunder som är tvungna att betala dels för ett 4g som inte fungerar dels betala för en lösning som fungerar. Antingen att man kör på en sticka från telia som gäller för en vecka. Dom fungerar underligt nog?

Eller också att man går på antingen det finska nätet eller Net 1 vilket fungerar lika bra som telia 3g gjorde förut. 

Forstmästare och de yttersta frågorna.

Då, jag nu börjat skriva om de yttersta frågorna upptäcker jag att i boken som jag utgår,inför de yttersta frågorna. Arnkil.m.m.  från. Då irriterar jag mig på Rolf Arnkils titel forstmästare och skam till sägandes läste jag först forsmästare. Vilket är en titel som kanske inte finns. Och om den finns torde den ha betytt något annat då flottningen i våra älvar var i gång.

Då för ca. 50 år sen skötte älvar och floder transporterna av virke till sågverken.

Transporter som nu sköts av långtradare, kanske är det bättre men man undrar ju om det verkligen är bra för miljön? Fast timret som låg och flöt i älvarna var kanske inte heller så bra? Och så fanns eller kanske till och med finns det massor med timmer som hade sjunkit s.k. sjunktimmer.

En av våra  proletärförfattare Gustav Hedenvind skrev till och med en roman om detta. Men det sjunktimmer som han skrev om verkar ha varit lufttimmer. Det vill säga icke existerande timmer  vilket hade sjunkit ner på botten av en älv även om det inte existerade i sinnevärlden.

Nå, för att återgå till forstmästre så är det den finlandssvenska benämningen på Jägmästare och då känner jag när jag hör namnet en doft av kåda, sågspån och nyhuggen avverkad skog.

Jag eller som jag helst vill skriva man blir också litet fundersam på att en man med ett så prosaiskt yrke och titel börjar fundera och skriva om just de yttersta frågorna. Nu var han i och för sig sjuk, då han började brevväxlingen med de andra två men jag undrar om någon nu även då man är svårt sjuk skulle ta och vare sig fundera över eller ens skriva om de yttersta frågorna.

Alltså varifrån kommer jag och vart går jag?

Och den första frågan Arnkil ställer handlar om frälsningen, där han går till rätta med individuali- seringen av frälsningen. Handlar kristendomen  bara om att den egna frälsningen?

 Är det inte något mer?

Och med den frågan avslutar jag den här sejouren och hoppas att någon vill vara med och diskutera detta med mig och Arnkil, Eskola och Hedman.

Att läsa om en bok eller omläsning ang. de yttersta frågorna.

Kanske dags att skriva några ord igen, den sista tiden har det varit om inte dött på bloggen, så dock har det varit stiltje. Och stiltje kan väl vara bra ibland men jag hoppas komma igång igen.

Jag tycker för min del att problemet är facebook därför att jag skriver mycket där men det blir i stort sett bara ett slags twitter men med bilder. Det blir inget mer genomarbetat, inte något som är mer genomtänkt. Så kan det också vara när man bloggar men jag försöker att först skriva på words och sen kopiera över detta på bloggen. Detta innebär att jag får försöka tänka till litet mer innan själva publiceringen. 

Åtminstone för att rätta till stavfel.

Att det sen blir en extra genomgång av de tankar som skall ut på bloggen. Ja, det är smällar som man får ta om man vill spetsa till det lite.

Jag hade tänkt, om det blir av är en annan sak, att skriva lite om vad som kommer upp i mina tankar då jag nu skall läsa om en bok. Och med om menar jag att jag har läst boken förut.

Boken handlar alltså om de yttersta frågorna. Det vill säga frågan om varifrån kommer jag och vart går jag. En fråga som borde och torde intressera varje präst i vårt avlånga land. Då det ytterst sett handlar om hur vi förvaltar våra liv och var vi skall tillbringa evigheten.Detta är en fråga av yttersta vikt men som vårt folk, svenska folket, tycks ha slutat att ställa.

Varför undrar jag?

Och det är det som jag skulle vilja fundera över, alltså ställa frågan till mig själv och sen finna svar på, även om det känns litet förmätet att just jag skall göra det. Men kanske kan de som eventuellt kommenterar hjälpa mig att ställa de rätta för att inte säga de bästa frågorna?

Vad nu dessa kan vara?

Kyrkans Nya Strukturer

Ibland undrar man hur människor tänker och ibland om dom tänker alls!

Vi kan ju se på den nya kyrkliga organisationen som förmodligen kommer att resultera i det som man skulle kunna kalla en strukturell kris. För ser vi närmare hur en kyrklig organisation bör vara uppbyggd. Så bör den ju först och främst byggas på bekännelsen till Jesus Kristus.

Men det behövs också en instution som så att säga tar hand om det praktiska, som detta att kyrkor skall byggas och sen underhållas. Material skall köpas in, tak skall tjäras och vid behov lagas.

Dessa åtgärder har Kyrkoherde och Kyrkoråd som båda har varit lokalt förankrade haft ansvar för. Men nu i den nya organisationen kommer kyrkoherden inte att vara så lokalt förankarad som den devar i den organisation som nu går i graven efter ca. 1000 år i vårt land.

Kyrkoherden har alltså varit lokalt förankrad, d.v.s han eller denne har varit utsedd antingen av kyrkorådet eller vid en tredjetillgångstillsättning av Domkapitlet.

Och då många gånger fått kyrkorådets förord.

Men blev kyrkoherden kvar och växte in i sitt arbete och i sin församling så fick han en väldigt god förankring i den bygd och församling vilket för det mesta var ett och detsamma.

Nu kommer församlingsråden efter en modell hämtad från 70-talets kommunsammanslagningar att utses indirekt av Kyrkofullmäktige. En modell som gör att avståndet kommer att öka avsevärt mellan den förutvarande församlingen och samfälligheten.

Även om man nu kommer att kalla detta för pastorat.

Förmodligen kommer dom som vill behålla det lokala inflytandet att använda sig av ESF modellen och bilda EFS avdelningar. Kanske är det redan på gång här och var i vårt avlånga land.

Alltså detta kommer man att göra i bästa fall annars kommer antingen kyrkan att dö på vissa orter. I vissa fall kanske någon frikyrka tar över eller kanske missionsprovinsen.

En sak är i alla fall klar kyrkan genomgår just nu en kris som kyrkoledningen blundar för men är den krisen en möjlighet? Eller?

Johan Ratamaa en stor väckelsepredikant under 1800-talet

1811 föddes en av de stora väckelsepredikanterna i vår land.

Han är kanske inte så känd längre söderut men i norra norrland är han desto mer känd och då förstår nog en del att jag menar Johan Ratamaa eller som han själv skrev sig Juhani Ratamaa. Han blev utvald av Lars Levi Laestadius för att vara Kateket här uppe i Karesuando. Det vill säga skolmästare. han skulle vara kyrkoherden behjälplig att undervisa barnen i den kristna tron.

Och det gjorde han också men han hade som Laestadius själv skrev ett stort fel och det felet stavades brännvin. Han var alltså starkt begiven på det.. Men då Laestadius själv kom till omtanke efter att ha mött lappmarksflickan Maria i Åsele Kyrka så blev också Ratamaa väckt. Han blev och var väckelsens ovigde Biskop ända eller som man sade han hade Biskops ställning inom väckelsen fram till sin död 1899, då det var han som var den som organiserade väckelsen efter Laestadius död. Ja, kanske till och med innan.

Ratamaa var också den sammanhållande länken mellan de olika laestaianska grupperna men efter hans död splittrades rörelsen i olika grenar framförallt i de två stora grupperingarna öst och väst. Men också i andra mindre och större grupper.

Dock måste man ändå säga att Ratamaa är en av det stora väckelsepredikanterna i Norden även om Svenska inte var hans språk (hans modersmål var Finska) hade han dock ett inflytande som sträckte sig in både i Finland, Sverige och Norge.Och fortsätter så ännu i dag!

Han fick också en god hjälp av en  laestadianismens modersgestalter Matilda (Tilda) Fogman som var honom behjälplig med att skriva och ta emot de brev som behövdes skrivas och tas emot för att hålla ihop den laestadianska rörelsen efter L.L. Laestadius död.

Musöron påträden

Äntligen har våren kommit också till våra breddgrader här uppe i landets nordligaste hörn som min företrädare Lars-Levi Laestadius en gång kallade Karesuando Församling. Ja, då hade man ännu kvar det äldre namnet Enontekio. Det namn som den del av församlingen som hamnade i det suzeräna Storfustendömet Finland valde att behålla. Men med ett ö på slutet Enontekiö. Vilket också är namnet på den borgerliga kommunen på den Finska sidan av riksgränsen.

Nå, det var våren som jag skulle skriva om! Och när svanarna kommer, då vet man att det är vår precis som man vet att hösten är slut då de i stora streck flyttar söderut. I fjol hörde jag dom långt in i oktober och när isen redan hade lagt sig på stora delar av älven. Innan de gav sig iväg.

Det börjar väl också bli åtminstone antydningar till musöron på träd och buskar och vi får då se dessa skapelsens under som livet i sig är. Denna lovsång till livet som våren är. Och som vi kan finna i tre sista kapitlen i Jobs bok. Där Gud själv svarar Job men också går till rätta med hans vänner som har kommit med som dom tycker goda råd. Men som egentligen bara gjort honom ännu mer betryckt än förut. 

Ja, jag hoppas att kunna kommentera dessa texter ännu mer så därför sluta jag här.

Att läsa Psalmer

I dag var jag inne på Kyrkpressen och hittade där en i mitt tycke intressant sajt som handlade om en person som skulle läsa Psalmer. Alltså läsa inte sjunga. För sjöng gjorde hon i en kör, tror jag.

Och vid dom tillfällena som hon sjöng så var hon tvungen att kocentrera sig på sången, tonhöjd, noter och så vidare. Så därför skulle hon nu börja att läsa Psalmerna i den av den Ev. Lutherska Psalmboken  i Finland . 

Det vill säga hon skulle ta reda på vad som står i texterna. Detta verkar vara en god idé.

För Psalmer är verkligen  något som man kan meditera över, sjunka in i texten och se vad som menas, då man kommer in i en Psalm . För det var inte utan orsak som fader Gunnar i Osby menade att i vår Svenska Psalmbok . Där finns också mystiken i den Svenska Kyrkan.

Så därför tror jag att det är en mycket god idé att läsa Psalmerna i Psalmboken vare sig det är Psalmbok 86 eller Psalmbok 37 eller den svenskspråkiga Psalmboken i Finland.

Behärskar man något annat språk så kan man ju också läsa deras Sångsamlingar exempelvis den anglikanska kyrkans hymner och sånger.

Eller på närmare håll de nordsamiska psalmböckerna.