Forstmästare och de yttersta frågorna.

Då, jag nu börjat skriva om de yttersta frågorna upptäcker jag att i boken som jag utgår,inför de yttersta frågorna. Arnkil.m.m.  från. Då irriterar jag mig på Rolf Arnkils titel forstmästare och skam till sägandes läste jag först forsmästare. Vilket är en titel som kanske inte finns. Och om den finns torde den ha betytt något annat då flottningen i våra älvar var i gång.

Då för ca. 50 år sen skötte älvar och floder transporterna av virke till sågverken.

Transporter som nu sköts av långtradare, kanske är det bättre men man undrar ju om det verkligen är bra för miljön? Fast timret som låg och flöt i älvarna var kanske inte heller så bra? Och så fanns eller kanske till och med finns det massor med timmer som hade sjunkit s.k. sjunktimmer.

En av våra  proletärförfattare Gustav Hedenvind skrev till och med en roman om detta. Men det sjunktimmer som han skrev om verkar ha varit lufttimmer. Det vill säga icke existerande timmer  vilket hade sjunkit ner på botten av en älv även om det inte existerade i sinnevärlden.

Nå, för att återgå till forstmästre så är det den finlandssvenska benämningen på Jägmästare och då känner jag när jag hör namnet en doft av kåda, sågspån och nyhuggen avverkad skog.

Jag eller som jag helst vill skriva man blir också litet fundersam på att en man med ett så prosaiskt yrke och titel börjar fundera och skriva om just de yttersta frågorna. Nu var han i och för sig sjuk, då han började brevväxlingen med de andra två men jag undrar om någon nu även då man är svårt sjuk skulle ta och vare sig fundera över eller ens skriva om de yttersta frågorna.

Alltså varifrån kommer jag och vart går jag?

Och den första frågan Arnkil ställer handlar om frälsningen, där han går till rätta med individuali- seringen av frälsningen. Handlar kristendomen  bara om att den egna frälsningen?

 Är det inte något mer?

Och med den frågan avslutar jag den här sejouren och hoppas att någon vill vara med och diskutera detta med mig och Arnkil, Eskola och Hedman.