Höstens tid, Lär du mig skog att vissna glad.

 Dagens texter i evangelieboken hade överskriften Enheten i Kristus och i dag fick vi träffa Marta och Maria, två systrar som Jesus brukade besöka. Ja de har en bror också Lasarus. Honom som Jesus uppväckte från de döda men i dag omtalades han inte i evangelietexten. Läs gärna texten i Bibeln, ni möter dessa personer i Lukasevangeliet. Jag säger inte var, så leta reda på denna berättelse får ni göra själva. Det kan vara en god övning att lära sig hitta i den Heliga Skrift.

Att vi kommit så långt in i trefaldighetstiden innebär också att hösten är inne som jag också skrev för någon blogspost sedan. Och nästa söndag infaller den söndag som i vår kyrka brukar kallas Höstens Påskdag för att sedan följas av Mikaeli och Tacksägelsedagen. Den sista är en relativ nykomling i vårt svenska kyrkoår sen ungefär 200 år tillbaka. 

Också nästa vecka under Höstens Påskdag  skall jag leda gudstjänsten i Karesuando Kyrka.

I dag söndag 20/9 ledde jag gudstjänsterna i Karesuando Kyrka samt i Raataamagården i Saivoumoutka där jag talade om de två systrarna Marta och Maria där jag också nämnde vad Mäster Eckardt en medeltida lärd skrivit om denna episod då Jesus vandrade med sina lärjungar på jorden och då mötte olika människor som Marta och Maria.

Hösten har kommit, ruskatid!

Ute är det höstgult på träden, nu gulna lund och lid (psalm 203) som vi sjunger i en av de få höstpsalmer som finns i vår psalmbok (och 304), ja egentligen är det väl de enda som i alla fall jag känner till. Förmodligen finns det väl flera. Och 304 handlar ju om människolivets höst, en psalm fylld av en mystisk längtan till evigheten och himmelen.

Men en ny psalmbokskommitte borde ta och be diktare och psalmförfattare skriva psalmer och visor just för höstens tid. Det är en årstid som tycks vara glömd av de olika psalmbokskomitterande som funnits i vårt land under århundradenas lopp.

Kanske något eller några  som passar för gudstjänsterna runt tacksägelsedagen. Alltså höstens tid då vi människor  tar vara på jordens håvor men då träden gulnar och fäller sina löv för att sedan gå in i vinterdvala.

Tolle Leg, tolle leg, tag och läs, tag och läs.

Ibland så är det tillfälligheter som avgör vissa saker, en del sf-författare är väl de som mesta har beskrivet detta problem. Att en tillfällighet gör att man träffar någon som sedan får betydelse för  livet. Exempelvis (före coronan) du står i en kö och helt plötsligt börjar en kvinna att nysa.

Ni kommer i samspråk och blir bekanta med varandra och sen efter en tid blir ni vänner och kanske efter ännu en tid så har du och hon bildat familj.

Och detta på grund av att ni en gång stod i en kö och hon har börjat nysa.

Och då kan man fråga sig, är detta en tillfällighet eller är det ödet?

En annan gång, ja nästan för 2000 år sedan så befinner sig en man, vi kan kalla honom för Augustinos  ( dör det heter han) i en trädgård i staden Rom. Han är starkt beråd eller som vi skulle säga i en kris. Han har talat med några vänner om den kristna tron som han har svårt att ta till sig.

Då hör han ett barn sjunga från grannhuset eller grannens trädgård Tolle Leg, tolle leg som om jag förstått det rätt betyder tag och läs, tag och läs. Augustinos ser det som en uppmaning till sig själv och går in och hämtar skriftrullarna och börjar läsa Nya Testamentet. Och kommer då till insikt om den kristna trons sanning. Sen blir han en av de stora kristna teologerna under senantiken då den romerske världsliga hegemonin över världen håller på att upphävas och en andlig hegemoni tar över genom kristendomens seger också då under folkvandringens tidevarv som nu har börjat.

Allt detta för att ett barn i rätt tid har börjat på en sång med uppmaningen Tag och läs, tag och läs.

Vad säger ni/vi om det? Är det också ödet, tillfälligheter  eller handlar det om något annat?

Spännande var mina läsare finns till exempel Irland

Jag ser att jag har 12 läsare på Irland, jag vet inte om det är hela ön eller endast republiken, nåja  det är spännande att se att jag har läsare också bland kelterna om man säger så. Och Skandinavien och Irland har ju också haft en del att göra med varandra under äldre tider under inte allt för fredliga förhållanden då våra förfäder gick på ledungsfärder både österut och västerut. Till de brittiska öarna men också till österut till Konstantinopel där de bildade Kejsarens livvakt väringagardet. De som tog sig till Irland plundrade väl mest men till slut lyckades man på Irland skaka av sig hotet från vikingarna och de kom inte tillbaka. Det gjorde däremot engelsmännen som till slut lade under sig hela Irland dock var den engelske kungen Kung också på Irland som dock till början av 1800-talet hade ett eget parlament som sedan slogs ihop med det englsk-skotska parlamentet i London.

Frigörelsen från England började efter första världskriget då den Irländska fristaten bildades av de södra delarna av ön och de norra delarna forsatte unionen med London men med ett eget parlament, Stormontparlamentet. De södra delarna var först ett dominion under engelska mornarken men i samband med   kungens abdikation och den konstituenella krisen   i slutet av 30-talet valde man också en president. Och efter kriget valde man att lämna samväldet helt.

Land Land hör Herrens ord!

Jag skall nu under december månad ta hand om gudstjänsterna i Karesuando församling. den församling där jag tjänstgjorde som Kyrkoherde i 14 år och sen som församlingsherde under det sista året efter min pensionering. Plus ett år till då jag efterträdde min efterträdare under ett år i väntan på en ny Församlingsherde. Nå, nu blir det väl i stort sett bara söndagens gudstjänster i väntan på att Pandemin skall gå över För vårt land verkar det ju vara på detta sättet.

Vem vet varför? Jag tror att det  beror det på det paraply av förböner som täcker vårt land där vissa kristna människor är väktare på Sions murar och tar sin förbönstjänst för land och folk på allvar.

Så därför mina vänner i kyrkor och samfund ta ordet på allvar och bed för Sveriges land och folk, det vill säga de människor som befolkar vårt land varifrån de än kommer. Infödda som främlingar.

Plättar och Pannkaka, kanske II

En fråga som jag var inne på för några år sedan var den om vad är plättar och vad är pannkakor? Det är väl ingen fråga av större dignitet men då jag ställde frågan i en facebookgrupp för några år sedan blev det straxt den största tråden i den gruppen och diskussionen blev het mellan de olika landskapen i de två länder där det talas svenska, Sverige och Finland.

I Sverige var det i norr som man kallade tunnpannakaka för plättar medan man i de södra delarna av landet helt sonika säger pannkaka om tunnpannkaka. Och om man kollar vilken kokbok som helst så ser man ju vad det skall heta. Finlandssvensvenskarna är nog mer benägna att hålla med de i Sverige i norr boende att kalla pannkaka för plättar. Dock förundrar det mig att vissa steker pannkakor då vi andra gräddar dessa. Ja mer har jag inte att förtälja om detta.