Jag har lagt märke till att om någon har gjort bort sig, så händer det väl att han eller hon inte vill tala om saken. Förrän personen ifråga har gjort upp med den som man eventuellt har förorättat. Detta tycker jag är hedervärt och det är så det skall gå till.
Man går till den som man förtalat eller har kränkt på annat sätt och ber om ursäkt eller till och med om förlåtelse. För ursäkt och förlåtelse är inte riktigt samma sak. Jag kan kanske gå in på detta i nästa bloggspost. Och då kommer jag att utgå från ett resonemang som den Svensk-Amerikanska Pastorn John Ortberg för i en av sina böcker. Vilket handlar just om skillnaden mellan ursäkt och förlåtelse.
Men för att gå vidare i resonemanget så finns det också människor som inte riktigt klarar detta med att inse att de har gjort fel. Som exempel kan man nämna den s.k Littorinaffären. Den blev ju Helin/Mellinaffären, där Aftonbladet hade väldigt lite på fötterna.
Man hade egentligen bara ett vittne, Anna, kanske inte ens existerade.
Och ett telefonnummer som kanske gick till Littorin? Enligt en tredjehandskälla. Men även om det hade varit detta nummer, så lär det har stått på handlingar inför valet vid förra valtillfället. Så, det säger ingenting.
Två av dom som var med och kastade sten var Helle Klein och Annette Kullenberg men eftersom det inte gick vägen den här gången, så är man tvungen att klaga på någonting. Och då är det Littorins intervju i D.N som är fel. Enligt Klein är Kullenbergs Drapa lysande.
http://blogg.aftonbladet.se/helleklein/2010/07/lysande-kullenberg
Och så Kullenbergs artikel
http://www.expressen.se/kultur/1.2077750/-ar-en-fraga-for-medieradgivare
Men vi andra kanske tycker att det mer liknar den gamla Fabeln om räven som inte nådde upp till Rönnbären. Och vad han sade då han var tvungen att gå därifrån, det vet vi väl alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar