Äntligen har våren kommit också till våra breddgrader här
uppe i landets nordligaste hörn som min företrädare Lars-Levi Laestadius en
gång kallade Karesuando Församling. Ja, då hade man ännu kvar det äldre namnet
Enontekio. Det namn som den del av församlingen som hamnade i det suzeräna
Storfustendömet Finland valde att behålla. Men med ett ö på slutet Enontekiö.
Vilket också är namnet på den borgerliga kommunen på den Finska sidan av
riksgränsen.
Nå, det var våren som jag skulle skriva om! Och när svanarna
kommer, då vet man att det är vår precis som man vet att hösten är slut då de i
stora streck flyttar söderut. I fjol hörde jag dom långt in i oktober och när
isen redan hade lagt sig på stora delar av älven. Innan de gav sig iväg.
Det börjar väl också bli åtminstone antydningar till musöron
på träd och buskar och vi får då se dessa skapelsens under som livet i sig är.
Denna lovsång till livet som våren är. Och som vi kan finna i tre sista
kapitlen i Jobs bok. Där Gud själv svarar Job men också går till rätta med hans
vänner som har kommit med som dom tycker goda råd. Men som egentligen bara
gjort honom ännu mer betryckt än förut.
Ja, jag hoppas att kunna kommentera
dessa texter ännu mer så därför sluta jag här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar