I Sverige har vi både lagfarna domare och Nämdemän, de sista är lekmannadomare och under den sista tiden har det varit en del funderingar över dessa lekmannadomares funktion.
Man menar dels att de är okunniga dels att tillsättningen av dessa i princip är orimlig. Och det sista kan man hålla med om. Nämndemän skall naturligtvis inte tillsättas av politiska partier utan borde utses genom sampling. Det vill säga genom lottens hjälp bland medborgarna.
Men sen är det också detta med hur kunnig skall en nämndeman vara i lagar momenter och pragrafer i lagboken? En numera avliden advokat menade att den nämndeman som skaffade sig en lagbok borde avstå från just nämndemannaskapet eftersom han eller hon inte satt där för att kunna lagen utan för att avspegla den allmänna rättsuppfattningen.
Vilket kanske inte lagboken gör.
Han eller hon (jag avskyr ordet hen) som är nämndeman har alltså till uppgift dels att döma efter sitt samvete vilket torde avspegla den allmänna rättsuppfattningen och det är på det sättet som uppgiften som nämndeman skall förstås.
Och då är det den lagfarne domaren som skall försöka att få ihop detta med hur lagen skall tolkas och i och med att det finns flera instanser så skall rättssäkerheten garanteras.
I juridiken är jag en lekman men kanske ligger det något i mina funderingar?
Men det får andra bedöma, so long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar