Att gå ut med hunden kan vara en tid för bön

Om en stund skall jag gå ut med hundarna och det brukar för det mesta vara trevliga stunder både för eftertanke och för att som Tevje i Spelman på Taket föra en dialog med Gud. Eller med andra ord som Luther säger i sin lilla katekes.

Föra ett hjärtats samtal med den treenige Guden.

Med både Fadern, Sonen och Anden.

För några år sen läste jag om hur relationen inom gudomen kan uppfattas av en amerikans pastor med svenskt påbrå. John Ortberg vilken förklarade detta som att Fadern pekar mot Sonen som pekar mot Anden som pekar mot Fadern i en evig cirkel.

Men vi kan be till alla tre inom gudomen!

Men vem vi än ber till av dessa kommer det dock de andra två att få del av våra böner och det är inget som hindrar att vi ber när vi är ute med våra hundar. Och då kan vi passa på att tacka!

Det vill säga tacka skaparen för vår vackra natur och den fina växtlighet som finns här men också fråga varför han behövde skapa myggen. Dessa blodtörstiga små odjur. För att inte tala om fästingarna som också tycks ha kommit upp till oss häruppe i mellersta Lappland.

Ja, det finns mycket att tala om i ett hjärtats samtal med vår Fader i himmelen.

Men också att tacka honom för Sonen Jesus Kristus som gör oss fria från bindningar åt alla håll men som också tar på sig de bördor som vi bär på av en brustenhet som kommer sig av följderna av syndafallet i tidernas morgon.

Dessa bördor av skam och skuld som vi alla bär på i våra liv och som vi ibland kan sätta fingret på och säga konkret vad de är. Men ibland är mer en känsla av att det inte står rätt till med vårt liv och de människor som vi har att göra med. 

Och kanske till och med de vi inte vill ha att göra med.

Också Anden kan vi be till och då framförallt att han skall föra oss men också andra till Jesus.