Jag tänkte först skriva "som gått bort" men det är ju egentligen en mildare omskrivning en så kallad eufemism som man då använder. Det mer brutala ordet är ju död.
Människor går och dör och då hjälper det inte hur känd och älskad man är, döden infinner sig i vart fall dom helst. Dit kommer vi alla en gång.
För en del kommer den tidigt, till en del kommer den sent i livet.
Men som kristen har man ju ett hopp om det eviga livet och att vi har någon som verkligen tar sig an oss människor. En som torkar våra tårar, en som tar på sig våra bördor, en som finns med under vår livsvandring, här på jorden!
Jesus Kristus!!!!!!!!!!!!!!
Men vad hjälper det om man vinner hela världen om man förlorar sig själv och meningen med sitt liv och jag har en känsla av att många av dessa kulturpersonligheter inte har något som bär dem genom svårigheter i livet.
Det är ju så att vi i vårt land har gjort oss urarva vårt eget arv, den kristna tron har genom den förda politiken marginaliserats och på vissa ställen som i huvudstaden nästan eliminerats.
Det är inte bra!
Den kristna tron i den evangeliskt-lutherska tappningen har ju burit oss genom genom de sista 500 seklerna och innan dess i den romersk-katolska form.
Alltså som en provins inom västkyrkan, vilket ju svenska kyrkan fortfarande är!
Kristus erbjuder oss att komma till honom, att omvända oss till honom och låta honom slå följe med oss på vår livsvandring..Han kallar oss som han en gång gjorde med apostlarna och de andra lärjungarna. Apostlarnas gärningar är ju ännu inte avslutad för också du som läser detta är kallad till att vara en Jesu lärjunge men också som alla människor till en dom.
Dock får man med Lasse Lucidor hoppas att;
Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.
Det är just nu allt för tillfället, men det kanske kommer mer sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar