Så blir det då att skriva några rader på denna blogg innan jag går till sängs och man återigen kan säga som en gammal arbetskamrat brukade säga då arbetsdagen närmade sig sitt slut.
En dag närmare döden.
Jag vill och kan inte säga att han hade fel. Men det blev så brutalt uppriktigt på något sätt eller det får i alla fall mig till eftertanke. Precis som orden från predrikstolen då och då "Så låt oss betänka vår egen förestående bortgång" vid själaringningen eller då vi säger "Om Gud så vill och vi får leva" då vi skall pålysa något därifrån.
Så när jag tänker efter så handlar mycket av kyrkans vokabulär om just döden eller vad som föregår den och om man tänker efter så börjar det ju faktiskt vid födelsen eller till och med då spermien träffar ägget. Själva befruktningsögonblicket med andra ord.
Eller som någon sagt "att den som avlar ett barn utfärdar samtidigt en dödsdom mot just detta barn för inget är så säkert som att mortaliteten inom mänskligheten är 100%. Varken mer eller mindre.
Till och med Jesus var tvungen att genomlida dödens fasa och för honom och hans död vad det verkligen fasansfullt då korsdöden verkligen var ett fasansfullt straff som de Romerska myndigheterna utfärdade och utmätte mot de som man menade hade förgripet sig mot de Romerska myndigheterna och Kejsaren i Rom.
Att jag kom på dessa tankar beror på att jag som jag skrev i den förra posten har börjat läsa Per Lagerkvists bok om Barabbas och den väcker både tankar om korsdöden och annat som har med döden att göra. Och under det sista halvåret har vi i hela världen levt med just döden i släptåg under denna hemska pandemi Corona 19 och som vi egentligen bara kan skydda oss emot genom att inte umgås med varandra allt för nära.
På något sätt känns det som om vi som människor än en gång försökt bygga Babels torn men inte heller den här gången gick det mänsklighetens väg. Men nog om detta jag kanske utvecklar detta senare då det tål att tänkas över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar